Recension: Barn 312
Titel: Barn 312 (original titel: suchkind 312)
Författare: Hans Ulrich Horster
Utgivningsår: 1955
Jag öppnar bokens pärmar med inga större förväntningar. Bokens titel låter spännande det är allt. När jag sedan läser de första sidorna i Barn 312 slås jag av det gammalmodiga språket. När man läser en mening som ”Men det stora ödesuret tickar obönhörligt vidare, och en dag vaknar vi upp skrämda av dess slag.” blir jag bara trött. Kommer det fortsätta såhär?
Barn 312 är en velig och livlös berättelse om Ursula Gothe som även hon är velig och livlös. Ursula bor med sin barska make Richard och sin lille son Helmut i Linz. Ursula lever i ett olyckligt äktenskap, är förtryckt av sin man och har ett mörkt förflutet. Det var nämligen så att innan kriget bodde Ursula på en liten gård Rodeiken. En dag kom det en ung löjtnant till Rodeiken och vid första ögonkastet var det innerlig kärlek och så småningom blir Ursula gravid. Löjtnanten, som för övrigt hette Achim, blir tvungen att återvända till kriget så han lämnar Ursula och det ofödda barnet med löften om återvändo. Strax efter kommer ett telegram om att Achim Lenau har stupat i kriget. Ursula flyr då med sitt nyfödda barn men på tåget mot en bättre framtid skiljs de åt och Ursula hittar inte barnet igen.
Så en dag 9 år senare får Ursula en chock. I en tidningsnotis söker Röda korset föräldrarna till barn 312. Ursula känner genast igen barnet och slås av ett kraftigt begär efter sitt förlorade barn Martina, men ska hon våga ringa Röda korset och berätta sanningen? Hela Richards karriär kommer gå i krasch om det kommer fram att hans fru hade något så skamligt som ett utomäktenskapligt barn och dessutom skulle det definitivt göra honom rasande.
Hon behöver inte fundera på detta speciellt länge för snart står Achim Lenau på hennes tröskel och kärleken blossar genast upp igen. Det visade sig att Achim inte alls stupat utan att det bara hade varit ett falskt rykte. De beslutar sig för att hämta tillbaka sitt barn, Martina utan att Richard, icke ont anande, ska få reda på något. Det blir dock inte så enkelt som de tror. Det är nämligen en hel del andra människor som är ute efter det söta barnet och Richard börjar få onda aningar. Inte nog med detta, är några av de andra som också gjort anspråk på barnet redo att göra vad som helst för att få det lilla barnet. Under tiden som man får följa de hysteriska änkornas kreativa försök att få det lilla söta barnet får man läsa hur Ursula velar mellan Achim och Martina eller Richard och Helmut. Detta tragglas i ca 15 kapitel. ”Hur ska detta sluta?” Den frågan slutade jag fråga mig efter de fem första velande kapitlen.
Det som stör mig med boken är när Röda korset kommer hem till Martinas hem där hon bott i ungefär 8 år av sitt nio år långa liv och där hon känner sig trygg och säger ”detta är inte dina riktiga föräldrar så här kan du ju inte bo”. Martina slits sedan från famn till famn mellan ett antal olika människor som gör anspråk på henne och säger sig vara hennes mamma, medans hennes fosterföräldrar och syskon lämnas helt åt sitt öde. Vad Martina själv tycker och tänker får inget som helst utrymme, vilket jag anser att författaren borde tagit med.
Det som var positivt med boken var att den visade en annan sida av andra världskriget, när allt var över och konsekvenserna redan hunnit ifatt de förfärade människorna som flytt.
Boken är skriven ur många olika karaktärers synvinklar. Detta gör ju att man får se en händelse ur flera olika perspektiv men man lär inte ”känna” någon av karaktärerna. Författaren skrapar bara lite på ytan och kommer aldrig in på djupet vilket gör boken väldigt känslokall.
Dessutom är boken helt urholkad på miljöbeskrivningar. Detta gör den andefattig och fruktansvärt torftig. Det hade gjort så otroligt mycket om författaren bara hade skrivit något litet om miljöerna. Jag tror kanske att denna bok hade passat bättre som en film för att få en bild av hur det ser ut där de lever och vad de har på sig. Dialoger finns det ju så att det räcker till och blir över. Det positiva med den icke existerande miljöbeskrivningen är att man får föreställa sig allt själv.
Jag valde boken ”Barn 312” eftersom jag blev rekommenderad att läsa den. Alltså måste det finnas personer som uppskattar denna typ av bok. Jag vet inte riktigt om det är det gamla språket som helt enkelt inte tilltalar mig eller att den är skriven på ett så opersonligt och mekaniskt sätt men när jag stänger bokens pärmar lämnar den mig helt oberörd.
Av: Sara Erkmar 9A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar