De skeppsbrutnas ö av Lisa Tetzner

En berörande ungdomsbok med många höjdpunkter

Recension av: De skeppsbrutnas ö

Författare: Lisa Tetzner

Utgivningsår: 1985

Genre: En äventyrsroman som är riktad mot en ungdomspublik med lättläst text.

Jag satte mig ner med en ganska negativ inställning eftersom jag sällan gillar att läsa romaner ”Detta kan väl inte va något och ha” tänkte jag. Men det tar jag tillbaka ögonblickligen efter att bara ha läst några kapitel. De skeppsbrutnas ö är en bok som jag utan tvekan kan rekommendera för dem som skulle vilja läsa en spännande och berörande berättelse om de nio olycksdrabbade barnen i den fjärde boken i den fristående serien ”Barnen från 67:an”. Jag har bara läst den fjärde boken men blir nu lite sugen på att läsa de andra tre efter en positivt överraskande läsning.

De mest beskrivna karaktärerna i boken är framför allt Hans som är en rättvis och sympatisk pojke som jag beundrar eftersom han tar ansvaret och tar hand om de yngre och håller ihop gruppen även när det är som jobbigast. Jag tror han känner att han har ett ansvar just därför för att han förutom Bartel är äldst.

Bartel är en puckelryggig pojke som har svårt att anpassa sig i en grupp. Som person är han elak och egoistisk och tänker mest på sig själv. Bartel gör rätt mycket dumma saker i boken, en sak är bland annat att han ska försöka sno vatten ur deras dyrbara vattentunna men när han inte klarar av att stänga kranen för att den har fastnat så springer han bara där ifrån och låter allt det dyrbara vattnet rinna ut. Det är svårt att känna någon som helst sympati för honom i början men efter att man har läst boken kan jag lova att man tar till baka allt dåligt man någon gång har tänkt om honom. Man får nämligen veta att han egentligen inte vill vara så elak som han är och egentligen bara är avundsjuk på Hans och Pascal. Så här lyder Bartels tankar, ”Åh, varför måste jag alltid vara så otäck och elak? Frågade han sig i sitt hjärta. Han skulle mycket hellre vilja var lika vacker, klok och modig och lika bussig som Hans eller lika skicklig och stark som den där franska pojken, den där Pascal som alla såg upp till.”

Pascal är en rödbrun och erfaren pojke från Frankrike som har jobbat en hel del med sin pappa i regnskogen och har en del erfarenheter om uteliv och vildmark. Enligt min uppfattning är han rätt uppfinningsrik och kreativ.

Boken börjar med att en båt med flyktingar på väg mot Bolivia går under i samband med en orkan strax innan andra världskrigets början. Endast 8 barn lyckas rädda sig själva på en öde ö mitt ute i oceanen. De tvingas nu överleva med tunga hjärtan fulla av sorg och med en känsla av att vara övergivna inombords.

Hans försöker styra upp det hela och efter en tids återhämtning ger de sig ut och letar efter föda. Det är ett exotiskt och varmt klimat dom har kommit till och det finns enligt Hans mening säkert en massa farliga djur på ön. Bartel springer i förväg och efter ett tag hör dom ett ljud och skyndar sig dit. Men det deras ögon får betrakta och deras magar får lida åt är den egoistiska pojken Bartel som utan att tänka har proppat i sig alla frukter på ett exotiskt fruktträd. Det första intryckt man får från Bartel är med andra ord rätt dåligt. Men han kommer även att ha en viktig roll framöver lite närmare slutet av boken. Han kommer nämligen att vara med och göra en utav de mest berörande ögonblicket jag någonsin har läst i en bok.

Barnen fortsätter att utforska den täta djungeln och det dröjer inte länge fören Hans får syn på något oväntat som drar till sig hans uppmärksamhet. Det han står och betraktar är en mängd fotspår på marken. Är de ändå inte själva på ön när allt kommer omkring? Är det kanske fler överlevande efter skeppsbrottet? Eller är det kanske till och med så att det kan vara infödingar eller indianer som har gjort avtrycken? Hans måste helt enkelt få veta och sätter av efter fotspåren medan dom andra skyggt skyndar sig tillbaka till stranden.

I slutet av spåren hittar Hans något som på långt håll ser ut som en rödbrun pojke klädd i palmblad. Det visar sig att pojken heter Pascal och att han också är skeppsbruten och den enda överlevande. Jag kan läsa mellan raderna att Pascal är en händig pojke bland annat eftersom han har byggt en egen pilbåge och har med sig en verktygslåda mm. Jag tror också att Hans är tacksam över att han nu inte behöver ta hand om alla dom andra helt på egen hand.

De fortsätter att leva tillsammans på ön som en familj men innerst inne hos dem alla plågas de av den fruktansvärda hemlängtan och den bittra sanningen om att dom kanske aldrig kommer att få träffa sina familjer igen.

Lisa Tetzners budskap som hon vill förmedla tror jag kan vara att ”alla måste hjälpas åt och leva tillsammans om man ska ha en chans att överleva ute i naturen”.

Ett annat budskap kan vara att ”man inte ska döma någon innan man vet om dess bakgrund” då tänker jag på Bartel som inte kan hjälpa att han har en puckel och att han har det svårt.

Ett budskap från Bartels sida kan vara att ”Man kan ändra sin personlighet även om man själv kan tycka att det är för sent för att jag har gjort så mycket dumt i mitt liv” alltså ”alla är värda en andra chans”.

Jag tycker att det är en mycket läsvärd ungdomsbok som man bara inte får missa.

Recension skriven av Jonatan Gunnarsson